Trött

Det blev ju inte riktigt som planerat. Vad som skulle bli en lång och spännande följetong om livet som Martyrman slutade innan den knappt ens hann börja. Hursomhelst jag gör vad vilken äkta Martyrman som helst skulle ha gjort – skyller ifrån mig. Blame-goat denna gång får bli sömnen.

Livet som trebarnsfar och tvillingpappa till ett par tiomånaders duracellkaniner det bjuder på mycket upplevelser. Tyvärr är inte en av dessa upplevelser en lång och obruten sömn.  Den som har ”nattvakten” måste vara snabbare ur startblocken än Usain Bolt i finalheatet. Det som för Bolt är ett ”Pang!” är för den trötte föräldern ett ”buuuääääÄÄ..” det senare oftast med en mycket oroväckande snabbt eskalerande ljudnivå.

Hursomhelst, vad jag skulle komma till är att denna typ av nattsömn har en lätt menlig inverkan på skrivandet (och all annan livsföring för den delen också måste erkännas). Det är svårt att få någon större kvalité i skrivandet när alla ansatser alltid slutar med det oändligt uttjatade ämnet om hur överjävligt trött jag är. I ett tillstånd som påminner om ett bättre opiumrus är man inte speciellt alert med pennan vill jag lova. Dessutom är dagen slut i och med att barnen har lagt sig. Ringer telefonen vid denna tidpunkt är reaktionen ”VEM I HELVETE är det som ringer mitt i natten?!!” Aha, jaha, klockan är bara halvåtta…

Nu skall det emellertid bli bot och bättring. Martyrmannen må vara trött, men det är dags att komma tillbaka till den stora arenan som hans blogg utgör..