Offer

Dagens mest deprimerande insikt: 

Min skapade husfrid bygger egentligen bara på att jag är beredd att offra allt. 

Husfriden är för mig nästan något heligt. Något som gott och väl motiverar både ett och två offer, i vart fall så länge som det inte är jag som tvingas offra något. 

Ta tillexempel småarvingarna á 1,5 år.  Att hålla dem på Hakuna Matara- humör är för en hemmavarande pappa värt i princip allt guld i Småland. Tyvärr kan jag  inte uppbåda något som ens i närheten påminner om detta guld. Vad jag däremot kan uppbåda är storebrors Lego…

Storebrors Lego har en genomsnittlig åldersgräns på runt 6-8 år. Det består av oräkneligt antal verkligen pyttesmå delar. Tillsammans skall dessa pyttedelar kunna bli allt ifrån exotiska Ninjago-slott till de mest fantasifulla Starwars-skeppen. Till detta gytter av pluppar och ploppar kommer dessutom en uppsjö av högst utstuderade Legogubbar som alla har sina speciella vapen och utstuderade hjälmar. 

Att leka med Duplo-legot när storebrors lego finns i närheten är för mina 1,5-åringar ungefär lika spännande som att titta på gulnade fotografier från när pappa var ung samtidigt som storebror ser på Chima. (Dvs extremt ointressant.) 

För att göra en lång historia kort så gör jag det som alla redan gissat. Jag offrar utan en sekunds tvekan storebrors lego för en halvtimme av den berömda husfriden. Jag skäms lite, men vet att jag kommer göra samma sak imorgon, fast med en knappt märkbart mindre hög av lego. (Det är nästan kusligt hur snabbt hjälmar, vapen och specialdelar försvinner i mina 1,5-åringars händer för att därefter aldrig mer återuppstå.)

Steg 2 är att behålla denna husfrid när storebror kommer hem. Hur mycket lego han än har kan du ge dig fan på att det är precis den nu försvunna gubben/hjälmen/vapnet han vill ha. Även om jag vet att den/det har vandrat till de sälla legogubbarnas jaktmarker kan jag förstås aldrig säga det. Jag blir istället tvunget att ta till ännu ett litet offer.

Jag offrar raskt Övertygelsen (inte så mycket min som min hustrus) att åldersgränser på filmer och spel bör hållas. En tioårsfilm är galet mycket mer spännande än Nicke Nyfiken och Alfons Åberg kan jag lova. I samma stund som de gröna Sköldpaddorna blir utsatta för korseld av rymdrobotarna är varenda legogubbe helt borta i glömskans korridorer. 

Jag skäms lite, men är det ändå inte lite så livet fungerar?

  
Hejdå Lego…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s