På väg till jobbet

Såhär i efterhand kan jag inte riktigt förstå att jag gjorde det. Jag? Det lataste stycket norr om Stockholm! Hur gick det till?

Det hela började någon gång precis innan jag påbörjade min föräldrarledighet. Vänliga kollegor som, helt i enlighet med vad traditionen påbjuder, framförde önskemål om besök. 

Jag vet ju hur spelet går till. Kollegorna låtsas som om de vill träffa bebisen/bebisarna. Den som går på föräldrarledighet lovar att han/hon skall komma på besök. Därefter skiljs man åt och de som skall fortsätta att arbeta önskar att allt vad gnälliga bebisar heter håller sig så långt ifrån kontoret som möjligt. Ibland går det underförstådda budskapet fram, men det händer också att när man minst anar och önskar det så dyker den skrikande bajsfabriken upp på jobbet ändå. Tyst svärande tvingas man då avbryta det man arbetar med för att klistra på ett hänfört leende över ”underverket” som alla ojjar och ujjar sig över. Ååhhh så söööt!  Vilket charmtroll! Oj vad tidig i utvecklingen! Ja det gäller att inte spara på krutet när man kommenterar besöket. Man vill ju inte bli tagen för en såndär otäck människa som inte tycker om (andras) barn.

Nåväl, eftersom jag vet hur spelet går till så lovar jag förstås mina kollegor att komma på besök med tvillingarna så snart det bara går. Naturligtvis har jag inte en tanke på att infria det löftet…då…

Mina kollegor ger sig emellertid inte. De fortsätter att tjata om besök även efter det att jag har gått på föräldrarledighet!

Antingen är mina kollegor uppriktigt intresserade (ofattbart i så fall) eller så är de extremt välartade och ser mitt enorma bekräftelsebehov  (kanske) eller… så vill de se mig slita i mitt anletes svett för att ta mig och tvillingarna tvärs över stan fram och tillbaka för en snabb kopp kaffe (vill inte tro det). 

Hursomhelst. Idag, på 1 1/2 årsdagen bestämmer jag mig för att göra det, att åka till jobbet och hälsa på med arvingarna.

Hur det går? Fortsättning följer..