Lämning på dagis

Tunnelbanevagnen är fullsatt. Fönstren är immiga. Ytterrockarna, regnjackorna och lager-på-lager kläderna skvallrar om ett riktigt skitväder. Det är ösregn, ruggigt, kallt och från öster blåser en snålblåst som får sommaren att kännas väldigt avlägsen. 

Mitt i tunnelbanevagnen sticker en man ut från mängden. Till skillnad från övriga resenärer har han varken ytterrock, regnkläder eller några lager-på-lager. Han har t-shirt och Jeans. Han är orakad, oduschad och smutsig. Ja, ni har gissat rätt, det är jag med mina tvillingar.

I ett anfall av dåligt omdöme/svårt övermod hade jag kvällen innan åtagit mig att stå för lämningen av min femåring på dagis. Hur jobbigt kan det egentligen bli?

Där jag står och svettas på tunnelbanan i t-shirt och jeans har jag facit. 

Normalt sett snittar jag på 10 minuter från det att kläder sätts på till dess att jag och min femåring är redo vid ytterdörren. Då är det ingen stress. 

Där jag sitter skönt tillbakalutad i tv-soffan och ser på ”Morgonshowen” (ja det heter visst inte Bolibompa längre) tänker jag att om jag plussar på en halvtimme extra för påklädning och iordningsställande av tvillingarna så borde jag ha god marginal inför avfärd 07:45. 

08:00 är vi fortfarande inte klara. Jag har dock hunnit inse mitt misstag och bytt från min tunna college-tröja till den tunnaste t-shirten jag kunde hitta i garderoben. Bara påklädningen av arvingen motsvarade ett mindre träningspass. 

Fel kalsonger, för små kalsonger, för osköna kalsonger följs upp av för trånga byxor, för hårda byxor, fel färg. Därefter samma sak med tröjpåklädningen, strumporna och skorna.. Inget är bra. 

När påklädningen till slut är klar och klockan är tio i åtta kunde allt ha varit frid och fröjd. Men neeejdå, han har ju glömt legobilen som han skulle ha med till dagis. Suck och stön!! Men kila då upp snabbt NU och hämta den!

Just när jag är i full färd med att sätta på en mycket missnöjd Felix sina galonbyxor hör jag en smäll. Jag tittar upp och ser legobitar flyga åt alla håll. 

Det fattades bara det, tönker jag bittert. Min femåring tappade naturligtvis legobilen på nedersta trappsteget. En miljon legobitar över hela hallgolvet (smålego) som under inga omständigheter kan få ligga kvar med allt vad det innebär av risker för tvillingarna. (Not till mig själv, stressad pappa, femåring och legomodell = dålig combo)

Galonisar, regnjacka, stövlar på. Felix är nu klar! Nej, storebror har inte pruttat, det var ett önsketänkande. Jag lokaliserar snart den välbekanta doften till Adams blöja. En stor och dåligt tajmad, bajsladdning som på beställning..

Nej Felix vill inte sitta snällt och vänta i sina smutsiga stövlar och regnkläder. Han vill upp till vardagsrummet.. 

08:05 – Alla är klara för avfärd!

08:10 – Jag parkerar utanför dagis. 

Jaha, hur gör jag nu då? Tre barn, varav två ettåringar i full mundering som skall transporteras till storebrors dagisavdelning, inne på gården en trappa upp och det i rödaste rappet då vi är 15 minuter sena. 

Suck och stön, igen. Jag lyfter dem ur bilen, jagar ifatt två snabbt flyende ligister och baxar upp dem på varsin arm. Samtidigt som jag puttar igen bildörren med foten förklarar jag med allt det tålamod fyra timmars nattsömn kan uppbringa att storebror inte har tid att leta efter pinnar nu. Nej faktum är att vi har jäääävligt bråttom..

Det blir ingen lång och sentimental lämning uppe på dagisavdelningen. Mina armar värker av smärta och svetten rinner som på en julegris i ugnen. Felix sprattlar som en orm och Adam tjuter av missnöje på ett sätt som gör mig orolig för att personalen skall ringa soc.

Hejdå, vi ses i eftermiddag! 

Tjugo minuter senare står jag i tunnelbanan på väg mot ett äventyr i den stora staden med mina två. Men hur det gick är en helt annan historia.