Tvillingträff (del II)

Jag ville verkligen inte åka på tvillingträffen. Tyvärr hade jag (som vanligt) ganska taskiga kort på hand och kunde inte ens bluffa mig ur övningen. Min högt älskade hustru känner mig. Hon vet att när jag säger att jag inte vill göra något, så som i detta fall åka på en tvillingträff, så har jag inget att komma med. Utan så mycket som en antydan till tvekan höjer hon, synar och vinner. Som den dålige förlorare jag är kan jag inte bara erkänna nederlaget utan måste dra till med ett ovärdigt ”Jahaja men det kommer att bli asjobbigt och bökigt utan dess like”. Osportsligt? Javisst. Omoget? Absolut!

Snart sitter vi hela familjen i bilen på väg mot tvillingträffen. Med all den Karma som står i min makt att uppbåde verkligen försöker jag att få bilresan in till Djurgården att lämna ett bestående jobbigt intryck. Men neeejdå, tvillingarna är glada som två lärkor den första vårdagen, hela vägen in till staden och maken till gott humör hos storebror kan jag knappt minnas.

När jag tjugo minuter senare parkerar bilen på en helt osannolikt bra parkeringsplats känner jag mig väldigt snuvad på mitt ”vad var det jag sa?”. Tvärtom får jag istället en ond föraning om att detta kommer att bli en högst lyckad övning.

Solen strålar från en helt klarblå himmel. Prasslet i bladverken och den svalkande känslan i ansiktet avslöjar en svag bris. Temperaturen är nära nog perfekt, i vart fall för oss som inte är lagda åt det Masochistiska hållet och som ogillar stekande Greklandstemperaturer på +40 grader.

Ute på Djurgårdskanalen letar sig såväl en och två kajaker sakta fram. Jag ser ett nyförälskat par puttra fram i en liten hyrd jolle med en picknickkorg på durken. Vid kajen precis vid Djurgårdsbron ligger en Yatch modell större och väntar på att bordas av stekarna med champagneglasen.

Jag kommer snart på mig själv med att inte alls vara surmulen. Tvärtom är jag ganska nöjd där jag kryssar fram med tvillingvagnen bland turister och flanörer på Strandvägen. Hela scenen är på det stora hela ganska upplyftande. Under några minuter tänker jag inte allls på det stundande obehagliga utan kan helt njuta av känslan av sommar.

Strax är jag framme vid parken intill Junibacken där träffen tydligen skall äga rum. Min högt älskade hustru och storebror har redan kommit dit och hon är i full färd med att prata med någon för mig okänd kvinna. Jag drar ned kepsen och börjar målmedvetet att sicksacka mig fram till vår utlagda filt.

Jag hinner inte mer än några meter förrän jag hejdas av ett glatt ”Hej där! Vad roligt att du kunde komma!”. När jag vrider på huvudet ser jag att avsändaren är en mamma som dykt upp från ingenstans och som lika otvunget som avspänt nu sträcker fram en hand för att hälsa. Jag inser att jag måste rycka upp mig. Jamen hej, vad trevligt att träffas! Är det du som ordnat denna trevliga träff? Jaha, ja vilken tur med vädret! Vad roligt att så många kunde komma. Jag ser min hustru vinka. Åh förlåt, jag måste gå vidare, min fru väntar på mig. Snabbt lossar jag bromsen på vagnen och börjar gå vidare. Innan jag hunnit fram till min högt älskade hustru, en sträcka på kanske 20 meter, har dock samma öppenhjärtliga hälsningsritual hunnit upprepa sig både en och två gånger.

Det som händer får mig att omvärdera. Är det inte lite sektliknande? En enda stor familj med en närmast kristlig omtanken om sin nästa. Eller är det kanske lite som en medlemsklubb? Som en Bandidos-avdelning fast med Buggabo Double Donkeys istället för motorcyklar? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket det är mest likt. Speciellt otrevligt kan jag dock inte påstå att jag tycker det är.

Jag parkerar vagnen och lyfter ur tvillingarna. Innan jag har hunnit sätta mig på filten har tvillingarna satt iväg. En startpistol kunde inte haft en större effekt. Adam sticker raskt iväg åt vänster medan Felix sätter fart åt höger. Vart Adam tänker ta vägen kan jag för mitt liv inte lista ut. Desto enklare är det att förstå Felix motiv. Som en målsökande robot styr kan obevekligen mot brickan med kanelbullar som ligger uppdukade några filtar längre bort. Innan jag har hunnit bestämma mig för vad jag skall göra har storebror satt fart. Han prioriterar blixtsnabbt och hugger raskt tag i Felix innan bulltjuven har hunnit fullända brottet. När Felix är återbördad till vår picknickfilt är det Adam som hämtas tillbaka. Jag är stum av beundran.

Efter ytterligare några rymningar och hämtningar senare är han inte lika road längre. Han kunde verkligen inte tro att det skulle vara så tråkigt på Djurgården.

På vägen tillbaka till bilen promenarar vi kajen fram och jag kan konstatera att det hela var en riktigt trivsam övning. Människorna var riktigt trevliga och jag lyckades mot förmodan att hålla mina konversationer  flytande tillräckligt länge för att inte verka helt stupido. Samtidigt tackar jag tyst min högt älskade hustru för att hon inte är som jag. Nej för gudsskull, högt säger jag förstås inget, men jag tackar henne tyst för att hon besparade mig mitt egentligen väldigt välförtjänta ”Vad var det jag sa?”..

  

4 reaktioner på ”Tvillingträff (del II)

  1. Vi väntade o väntade på er. Men vi hann dra innan ni kom. Vi får väl se om ni vågar er på fler träffar framöver. Tror det är en i augusti 😉

    (I övrigt håller jag med om allt, skitjobbigt med att mingla runt)

    Gilla

  2. Vi var tyvärr på semester, annars hade jag nog haft samma hemma med mannen och treochetthalvtåringen 😄
    Har dock börjat ”plantera tanken” om augusti-träffen här hemma. Kanske man ses då, om din underbara fru lyckas igen vill säga…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s