Ibland tycker jag verkligen synd om min högt älskade hustru. När hon föreslår något så har hon alltid minst två personer mot sig som måste övertygas. Två tjuriga och motsträva element som beter sig som om de vore fyra år gamla. Ja det krävs inte något geni för att lista ut att den ene personen är jag. Den andre är min äldste arvinge.
Ta tillexempel tvillingträffen.
Såvitt jag minns var det väl för ungefär en månad sedan som det började talas om en tvillingträff, en träff med andra tvillingföräldrar och deras barn. Om jag kommer ihåg rätt så tyckte jag vid det laget, när själva aktiviteten låg oändligt långt fram i tiden, att detta väl kunde vara en okej övning att vara med på. Jag tror inte att jag var överentusiastisk, för det är jag ganska sällan när det kommer till sociala övningar, men jag kan mycket väl ha uttryckt något i stil med att det kunde vara trevligt att träffa andra i samma situation, utbyta erfarenheter och bara umgås.
Min högt älskade hustru har en imponerande förmåga att tro det bästa om mig. Ofta tolkar hon mig som om jag vore den där sociale killen hon trodde att hon träffade för åtta år sedan (en roll som jag borde ha fått en Oscar för). Sannolikt hörde hon i mina vaga utfästelser något som i hennes öron var ett regelrätt löfte om att verkligen gå på tvillingträffen. Utifrån hennes egen entusiasm inför alla sociala projekt kan det mycket väl ha varit så. Detta kan jag ju förstås inte anklaga henne för även om jag såhär i efterhand bestämt vill hävda att jag inte lovade något sådant som att gå på en tvillingträff.
Hursomhelst, jag tycker ju om att se min högt älskade hustru glad och om hon nu blev glad av en liten antydan om att jag ville vara med och träffa de andra tvillingföräldrarna, så var det ju ingen större uppoffring i stunden att bjuda på. Jaja, tänkte jag, det kanske kunde vara kul ändå. Många hade jag ju följt i den gemensamma Facebook-gruppen och de allra flesta verkade trots allt ganska trevliga. Fast å andra sidan, nej jag gillar inte att träffa nya människor och speciellt inte när man lite förväntas att socialisera. Usch vad jobbigt. En lätt obehagskänsla drog genom kroppen.
Lyckligtvis är jag ganska hygglig på att förtränga saker. Med en axelryckning viftade jag snabbt undan alla tankar på tvillingträffen. Något som ligger så långt fram i tiden skulle säker inte komma att drabba mig.
En vecka innan själva träffen dyker samtalsämnet dock upp igen. Ehh, tvillingträff? Som vi skall vara med på? Nästa söndag? Har jag sagt det? När? Jaha, okej, men vi kan väl se.
En lätt känsla av illamående kommer sakta över mig. Tankarna snurrar i huvudet. Detta var inte alls vad jag hade tänkt. Jag måste komma på en utväg. Inte en chans att jag går på något så fånigt som en tvillingträff. Vad skall jag prata om liksom? Bajsblöjor? Vad har jag för glädje av att träffa vilt främmande människor vars enda gemensamma nämnare är att de liksom vi också fått tvillingar 2014? Nej, nej, nej, nej, I don´t think so! No way José! Högt säger jag förstås inte något av detta utan nickar stumt mot min högt älskade hustru samtidigt som jag med all min viljestyrka förtränger vad som, eventuellt, komma skall.
Samma dag, på morgonen innan tvillingsträffen:
Va? Skall vi på tvillingträff? Nä, inte idag väl? Men det går ju inte! Hur skall vi hinna det? Jaha du har förberett? Med picknick? Ehh, men vill du verkligen gå på det? Skall vi verkligen harva in till stan med bilen och leta parkering i evinnerlighet för att sedan jaga Djurgården runt efter två övertrötta tvillingar? Skall vi verkligen tvingas packa ned hundra blöjor, tio ombyten, tjugo matburkar, vällingflaskor, tetravälling bara för en timmes umgänge? Jaha, det är redan klart. Uhhm, men kan inte du åka själv? (nu börjar jag bli desperat) Jag kan ha alla barnen själv hemma, ja såväl storebror som tvillingarna så kan du åka själv och träffa mammorna? Nehej, du vill att alla åker. Jaha, ja, men.. men….. (mina motargument är slut).
Det är ett under att min högt älskade hustru inte lämnat mig för länge sedan. I och för sig har jag ju en del goda sidor också men dessa är väl inte de mest framträdande dragen i sådana här situationer.
Jag ser att min hustru inte är nöjd med min visade ovilja. Hon säger dock inget, kanske för att hon vet att detta bara är ett steg på vägen. Nu kommer nästa utmaning: Storebror. Denne man är ingen man lätt knuffar in i en bil och kör på tvillingträff med utan vidare. Det måste trugas, bugas, hotas och förmanas.
Med den gladaste röst hon kan uppbringa i stunden vänder hon sig mot storebror:
– Vi skall åka till Djurgården, det blir väl roligt
– Nej jag vill inte åka och titta på Djurgården. Det är kallt att titta på dem. Jag vill inte alls se på ishockey idag.
Motvilligt tvingas jag rycka in och förklara att det inte alls kommer att bli speciellt kallt att åka och titta på Djurgården idag. Det är nämligen inte ishockeylaget Djurgården vi skall titta på utan platsen Djurgården som ligger inne i stan. Ja ungefär där vi var på Skansen veckan innan.
Storebror ger dock inte med sig i första taget. Det krävs både en och två rundor till innan han slutligen viker ned sig. Jag kan inte säga att jag vet hur det gick till, jag var inte där då, men på något sätt lyckades min hustru där jag gått bet. När jag kommer tillbaka vill storebror visst följa med till Djurgården.
Än en gång har min hustru gjort det 2 – 0 ! Egentligen skäms jag, men fyraåringen inom mig vägrar att erkänna..
Hur det gick på tvillingträffen? Ja fortsättning följer..
Fyra år gammal Martyrman..
Martyrmannen 