Anknytning

Jag var bara tvungen att testa. Hur stark är egentligen tvillingarnas känslomässiga anknytning till mig?

Testområdet utgörs av en på måfå utvald trädgård. Eller kanske inte helt på måfå utvald, vi ändå har åkt 45 mil för att komma dit. Trädgården är hursomhelst en ganska ordinär sak och tidstypisk sett utifrån det  mitt på tomten liggande huset från anno 1910.

Sett ur en ettårings perspektiv är ytorna av gräs oändliga. Det finns också en jätteskoj lekbuske som man kan gå rakt igenom och leka kurragömma i. Sedan finns ett väldigt spännande genomskinligt hus fullt av gröna saker och mjuk jord som är fantastisk att gräva i med händerna och stoppa i munnen. På framsidan finns ett område fullt av små stenar som även de går att stoppa i munnen. På samma sida finns även två jättekul branta klättersaker som man kan klättra uppför respektive nedför. Överallt finns dessutom massor av spännande saker att känna på, klättra på och leka med.

Sett ur en pappas perspektiv är det en ganska liten trädgård av gräs som på framsidan av huset samsas med en grusplan/parkeringsplats. I alla riktningar finns det saker att göra sig illa på alternativt göra sönder. På gräsmattan finns en Hassel som föralldel verkar vara ofarlig. Där står emellertid också ett växthus knökfullt med ömåtliga växter och krukor så långt ögat kan nå. In till växthuset är dörren (naturligtvis) vidöppen.  Utöver detta finns de obligatoriska sylvassa rosenbuskarna, en omtålig plantering och exotiska växter. Dagen till ära har även släpats fram en glödhet grill, några uppsättningar rostiga trädgårdsstolar och bord. På framsidan finns en brant nackbrytartrappa upp till huvudingången samt en lika brant och lika hård betongtrappa ned till matkällardörren som även den (naturligtvis) är öppen. Gräsmattan som löper runt huset är utan tvekan helt mättad med fästingar och annat otyg.

Det är på framsidan av huset som alla gästerna håller till. Det är såväl nya bekantskaper som gamla kända ansikten och släkt i rakt uppstigande led på pappans sidan. Samtliga betraktar roat det skådespel som katt-och-råtta leken utgör när mamman och pappan skall hålla tvillingarna borta från alla faror och risker. Underhållningsvärdet höjs dessutom snabbt när den ena behöver gå på toaletten och den andre föräldern själv tvingas hålla redan på familjens tre arvingar. Nej inte gå till grillen Adam, nej, inte klättra upp på den trasiga stolen med de rostiga spikarna Felix, nej iiinte växthuset Adam, TA UT stenen ur munnen Felix, VAD har du i handen Adam? En pelargon? Den gömme vi sådärja. Vad är Felix? Fan! Jaha där var du, men var är Adan? Helvete, uppe i trappan!!!. Felix, är det en ölflaska? Du vet att du inte får suga på ölflaskor, personen som drack av den tidigare kan ha haft herpes.. osv osv.

Med svetten rinnande längs med ryggraden känner jag alla de roade ögonen som följer mig och arvingarna. Att hjälpa till är inte aktuellt, nej som gäster är de ju trots allt där för att njuta av grillat och goda sallader, inte för att hjälpa någon annan med barn som de själva har skaffat. Om blickar kunde tala skulle jag utan tvekan höra något i stil med, skyll dig själv, det kan du gott ha. Nåväl, det är okej, det är trots allt mina arvingar och jag skall ju kunna ta hand om dem själv.

Mitt i allt detta får jag en snillrik idé. Jag lyfter iväg dem till den lite mer avlägsna delen av trädgården på baksidan av huset och sedan så låter jag dem gå fritt. Förr eller senare kommer de att känna sig otrygga utan min omedelbara närhet och vända tillbaka till mig. Jag är ju trots allt lite av solen i deras universum inbillar jag mig.

Sagt och gjort. Jag lyfter iväg dem och ställer mig att betrakta Felix och Adam när de snabbt börjar knata iväg. De kommer till hörnet på huset och jag är övertygad om att de nu har kommit till gränsen för sin trygghetszon och nu kommer att vända tillbaka. Adam stannar upp och tittar på mig. AHA! Jag hade rätt! En varm känsla av villkorslös kärlek fyller mig.

Adam vänder bort blicken och rundar hörnet, tätt följd av Felix som utan minsta bekymmer i världen följer efter. Jag blir stående. Vad hände? Var inte jag solen i deras universum? Den person som de borde ty sig till i vått och torrt vänder de helt sonika ryggen åt så fort de får chansen! Jag står kvar som förstenad, en sekund, två sekunder, tre… Nej, de kommer inte tillbaka. En liten oroskänsla börja infinna sig. Vad var det  som fanns på den långsida av huset där de nu borde befinna sig? Jag letar i minnet. En trasig cykel, en rostig skottkärra..min puls ökar markant. Kombinationen en eller två ettåringar under en trasig cykel och en orolig mamma som kommer skrikande i panik kan få även hårdare män än mig att bli bleka av skräck.

Jag kastar mig runt hörnet och kan till min lättnad se att de skippat såväl skottkärran som cykeln utan är på väg mot grusplan. Puuuuh!

Läxan lärd: Anknytningen hos två små som är på upptäcksfärd är väldigt liten i förhållande till nyfikenheten att utforska nya saker. 

 

2 reaktioner på ”Anknytning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s