Ensamkväll

Det finns de som påstår att ”När katten är borta dansar råttorna på bordet”. Efter en kväll då min högt älskade hustru varit iväg på Yoga och jag varit hemma med mina tre arvingar själv kan jag bara säga en sak.   Här har minsann inga råttor dansat. Snarare är det nog så att ”När katten är borta försöker råttorna överleva”.

Den börjar så snart min högt älskade hustru har slagit igen dörren efter sig. Missnöjet över att sitta fastspänd i barnstolen går inte att ta miste på. Idag är det Adam som är den mest känslige. Ur munnen kommer det där ljudet som liksom gräver sig in i hjärnbalken. Buäääääää!!!!  

Felix som egentligen inte är speciellt missnöjd, vill förstås vara solidarisk mot sin skrikande tvillingbror och stämmer raskt in i kören.

Storebror sitter samtidigt med en irriterad rynka mellan ögonbrynen och tittar på ”Bananer i Pyjamas”. 

Själv irrar jag runt och försöker med något desperat i rörelserna att langa smörgåsrån, skedar, slevar, ja allt som finns inom räckhåll, allt för att gjuta olja på bebisvågorna. 

Efter ett tag ger jag upp och spänner loss Adam och Felix. Utmattad men nyfiken sätter jag ned dem för att se vart de tänker ta vägen.

I min värld finns det tre ställen dit jag själv skulle krypa om jag vore bebis. Kastrullskåpet, lådan med bunkrar och slevar samt hyllan med skrivarpapper. 

Adam och Felix väljer ingetdera. Adam sätter istället raskt av mot hörnan där glasåtervinningen börjar. En sekund senare sitter han nöjt och leker ”Den som flaskan pekar på” med en tom Amarone-flaska från 2008. 

Felix som i och för sig gärna skulle snurra flaskor han med har dock hittat något ännu bättre utflyktsmål. Utan så mycket som ett uns till tvekan börjar han bestiga Tripp Trapp-stolen. Denna stol ser ut ungefär som en liten trappa och har två avsatser. Den översta där det är tänkt att det äldre barnet skall sitta är halvmetern ovanför marken. På denna avsats står, inte sitter, Felix innan jag ens har hunnit förstå vad som händer. Hans ansikte lyser av lycka. En sekund senare har han lagt ena benet över stolsryggen och siktar på att i sann Tarzan-anda kasta sig över till hurtsen bredvid.

För bråkdelen av en sekund överväger jag att låta honom testa sina vingar. Jag tänker som så att ifall han lyckas så är det ju ett ganska gott tecken på att han har potential utöver det vanliga. Om han misslyckas, ja då lär han väl i alla fall inte göra om försöket. 

Efter ha vägt riskerna mot vinsterna bestämmer jag mig dock för att det ändå inte är rätt läge för att leverera ett ”vad var det jag sa?” och lyfter ned honom under vilt fäktande.

Två timmar senare kommer min högt älskade hustru hem igen och jag kan lättad leverera tre oskadade arvingar (sånär som på en lätt blodig näsa efter att Adam av någon outgrundlig anledning bestämde sig för att köra nosen rakt ned på leksaksloket). 

  

Två bebisar och en bil = Biljakt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s