Spader

Jo, jag vet att det är ett smått ålderdomligt utryck, men det beskriver ganska bra min känsla: Jag får spader av dessa morgonövningar!!

I min familj har vi den stora förmånen att kunna börja dagen utan stress. Storebror är hygglig nog att ge oss en marginal om runt två timmar innan kläderna måste på. Ickedestomindre slutar det ändå nio morgnar av tio med en fight.

I morse var just en av dessa nio morgnar. Vi går upp strax innan 06. Eftersom att jag ändå är uppe kan jag ju lika gärna passa på att trycka i mig lite frukost. Finns liksom inte så mycket annat att göra vid den här tiden på dygnet.

Vårt hus har en planlösning med tre plan och två halvtrappor. I var ände av varje halvtrappa sitter en barngrind. Det är alltså totalt fyra grindar som måste forceras om man vill ta sig uppifrån och ned eller vice versa. När jag så skall gå ned i köket för att göra mig en smörgås är jag därför ganska angelägen om att alla som vill ha en talar om detta innan jag går ned.

En person med mycket stort tålamod skulle väl här kunna ställa frågan varför jag inte kan ta några varv extra upp och ned till köket om jag nu ändå har så mycket tid? Jo det skall jag tala om.

1. Jag har två småarvingar vilka så snart mamma eller pappa lämnar deras synfält börjar beklaga sig likt hungriga fågelungar .

2. Jag tränar inte på gym för att springa i trappor och se ut som 800-meterslöparen Kipketer utan för att bygga mukkla som bodybuildern Arnold.

Storebror har i vart fall som helst parkerat framför Barnkanalen på tv. För att få ett svar i detta läge måste jag ställa frågan tre till fyra gånger. Nej han vill inte ha en smörgås. Ja han är säker. Inte någon alls. Han är inte hungrig. Ber mig sluta tjata. Okej, okej, jag går och gör frukost till mig själv då.

När jag kommer tillbaka med mina smörgåsar möts jag (förstås) av: Varför gjorde du inte någon smörgås till mig? Jag vill också ha!

Här skulle jag kunna påbörja en diskussion med utgångspunkt i att han själv sa att han inte ville ha. Vis av erfarenhet vet jag dock att en sådan diskussion inte kan leda till något annat än

-Du ville inte ha.

– Jo det ville jag.

– Nej.

– Jo.

– Nej!

– JO!

– Nej.

– JOOOOO!!!!

osv osv.

Jag går ned och gör en smörgås till.

Därefter är det en liten stund av stillhet innan det är dags för ”klädracet” på Barnkanalen. Nej arvingen är inte redo och under den tid det tar att fånga in honom har de redan hunnit halvvägs på tv. Därefter följer en brottningsmatch där den starkaste vinner, d.v.s. jag och kläderna åker på under ljudliga protester.

Efter ytterligare ett inslag på tv (Fåret Shaun) börjar det bli bråttom och jag förklarar för arvingen att vi nu måste gå.

Vi måste gå nu förklarar jag milt. Ja nu. Inte strax utan nu! Nej inte leka först. Nej inte gå upp på rummet! Nej inte börja leta efter en leksak att ta med till dagis!! Nej, Nej och NEEJ! (tonläget är vid dethär laget inte fullt lika milt som inledningsvis).

Med all kraft som behövs för att lyfta upp en vilt fäktande och motvillig fyraåring tar jag honom under armen och bär ned honom till hallen. Där fortsätter fighten med overallen, skorna och mössan.

Genomblöt av svett låser jag upp ytterdörren. I ett slag förändras hela bilden. Arvingen blir lugn som en filbunke, glad och travar glatt ned mot bilen..

Jag får spader!!!

 

 



2 reaktioner på ”Spader

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s